kemppainen

Jag skrev ju om rattfylle-föreläsningen för ett par dagar sen och jag kan inte få den ur skallen. Den var så gripande att jag nästan började grina! Först fick vi se en film, man fick följa med tre personer som på olika sätt var offer för rattfylla. Först var det en tjej, som vid 14-års ålder blev påkörd av en rattfyllerist och numer är förlamad från halsen och ner. Så himla hemskt, jag kan inte ens tänka mig det.
    Sen var det en mamma som hade förlorat sin dotter, hon hade varit på fest och klivit in i en bil som kördes av en berusad kille. Han körde in i ett träd och dottern dog, fy, man kan verkligen inte ens sätta sig in i det.
   Den sista personen var en kille som hade valt att sätta sig bakom ratten full, med sin bästa kompis i passagerarsätet. Utan bälte åkte den och 250 meter senare hade de krockat i ett träd och den bästa kompisen var död. Så himla tragiskt, han berättade om hur han ville ta självmord efter det och jag förstår honom faktist. Hur går man vidare efter en sån sak?

En sak är då säker, dendär föreläsningen hade precis rätt inverkan på mig som det var tänkt. Jag kommer aldrig att köra rattfull, inte sätta mig i en bil med nån som är full och inte låta nån jag känner köra full om jag kan förhindra det. Iofs hade jag inte tänkt köra full innan heller, men dethär kommer liksom att finnas i min skalle hela tiden. Inte minst när jag är på fest, så kör inte påverkad! Det finns inget bra slut då.