kemppainen

Läste i någons blogg om vårtrötthet, om jag undrar om det har drabbat mig. Jag kan verkligen inte kliva upp på morgonen och får jäkta iväg för att hinna i tid. Jag är trött och gnällig (vilket jag åtminstonde blir medveten om) och blir tydligen ännu gnälligare när någon kritiserar mig. Har ingen något bot mot vårtrötthet? Jag börjar bli desperat! Solen börjar iaf att lysa och värma lite mer nu, i två dagar har solen skinit och man har nästan, men bara nästan, kunnat ha lehat ute och solat. Än är dte lite för kallt, men kanske att lite mer färg på kroppen kan hjälpa mot min sommarlängtan. Jag vill åka iväg, spara lite pengar, ta en sista minuten och åka till sol och värme i en vecka! Eller kanske två.. Men eftersom jag är så duktig att bara kasta iväg pengarna så kommer jag aldrig att få min efterlängtade resa om ingen säger till mig på skarpen! Jag har mig själv att skylla, jag borde säga åt mig själv på skarpen, och det gäller inte bara pengarna. Men dte är ju så roligt att shoppa, dte går ju (nästan) inte att låta bli, men dte MÅSTE gå! För jag ska resa! Snart, kansake efter sommarn eller på nästa lov efter sommarlovet. Bara jag kommer iväg!

Inte kan jag sova heller, jag saknar alldeles för mycket, men kanske att den jag saknar är lite less på mig idag? Jag kan inte hjälpa det, jag försöker men det går inge vidare.

Oj, jag deppigt dethär inlägget blev, måste muntras upp med en historia! Det var en gång en liten sköldpadda som försökte klättra upp för ett stort träd, han klättrade och klättrade tills han till slut kom upp, för att sekunden senare kasta sig ut, flaxa med armarna och krascha i marken.. I ett träd bredvid satt ett fågelpar och tittade. Men den lilla sköldpaddan gav inte upp, han ställde sig upp och  klättrade sedan upp igen. Efter ett tag sa den ena fågeln till dne andra: "älskling, är dte inte dags att tala om för honom att han är adobterad?".